22 januari 2006

Ring ring

En gammal polare ringde. Inte gammal så. Men vi har känt varandra ett tag. Måste vara närmare 15 år eller så.
Det var himla trevligt att höra hans röst. För det är inte så ofta vi talas vid. Nu när jag bor här och han bor där.
Så roligt att han hörde av sig. Skönt att höra hans röst.

Han är en sådan person som jag kan känna att jag längtar efter ibland.
En riktig killkompis. En som man kan lite på. En som har humor.
En som hjälper, lyssnar och finns där.
Vad synd att han bor så långt bort.

Ibland har jag tyckt att han har pratat väldans mycket om sig själv.
Och aldrig frågat om mig. Och att när jag har berättat något, så har han omedelbart associerat till något han själv upplevt och börjat berätta om det. I stället för att fråga om det jag upplevt och knappt hunnit berätta färdigt.

Men det gör inget. Han får vara så ibland. För när det verkligen gäller, så vet jag att han finns där för mig. Och sådana vänner växer inte på träd.




0 Kommentar(er):

Skicka en kommentar

<< Home


©Heléne Nordmark