06 februari 2006

Folk som tror sig veta bäst

"Hellen", som har kommenterat mitt inlägg här, verkar tro att bara för att man har erfarenhet av depression och sjukskrivning så kan man uttala sig hur som helst om andra sjukskrivna, även om man inte vet varför ens de är sjukskrivna.

Vi är alla unika. Det är glädjande att höra att "Hellen" inte längre är sjukskriven. Jag är glad för din skull, "Hellen". Och det som är bra för en person kanske inte är bra för någon annan.
Vi löser alla våra problem på ett eller annat sätt och det var ju bra att du hittade ditt sätt.

Jag tycker inte att man ska behöva ringa till tre olika personer, det tycker jag vare sig jag är frisk eller sjuk.

Jag tänker heller inte försvara eller förklara mer än så. För som Mia skrev i någon kommentar; det är min blogg och jag gnäller, klagar eller jublar över vad jag vill. Så det så!

12 Kommentar(er):

Anonymous hellen sade ...

Jag säger som jag sagt förut, min kommentar var en kommentar till inlägget "Handläggare hit och dit", inget annat. Senare kommentarer handlar mer om hur du och dina läsare bemött den. Jag är ingen expert på vare sig sjukskrivningar eller depressioner (eller andra sjukdomar heller för sakens skull). Om du försöker se sambandet mellan ditt inlägg och min kommentar (istället för att läsa den utanför sitt sammanhang) kanske du förstår vad jag menar.

Förresten, varför citationstecken runt mitt namn? Är jag lite "på låtsas" för dig? Det skulle ju förklara dina märkliga spekulationer runt min mentala hälsa, mitt eventuella yrke mm.

Du behöver inte förklara någonting, självklart är det din blogg och du skriver såklart vad du vill! Men vill du inte ta del av andras reflektioner ska du kanske stänga av kommentarsfunktionen? Eller så får jag försöka vara lite schysst och sluta kommentera helt enkelt.

06 februari, 2006 16:52  
Blogger Nat sade ...

Hellen, jag tycker att det är ganska förhastat att låta sig provoceras av ett inlägg på en blogg, när du inte vet något om personen ifråga. Jag har svårt att tänka mig att du har tagit dig tiden att läsa igenom den innan du högg.

Att du får kraftiga reaktioner på dina kommentarer beror på, och det framgår ju ganska tydligt också, din totala brist på empati. Och det är inte särskilt fint, att gå in och kritisera på en privat blogg. Det finns andra forum, där man kan munhuggas och tycka.
Du kunde ha skrivit om det på din egen blogg tillexempel.

Jag har svårt att tro att du skulle ha varit sjukskriven för depression, hade du varit det, så skulle du ha vetat hur det känns när man inte orkar. Att ringa samtal och prata med flera främmande personer kan vara oöverkomligt vissa dagar.

Och jag är också bra på att läsa mellan raderna, och jag vidhåller att det känns som att du är labil.

Varför skulle man annars ta sig besväret att vara elak mot en person som beklagar sig, på sin egen blogg??

06 februari, 2006 17:41  
Blogger deep|ed sade ...

Hellen. Är du dum på riktigt eller spelar du bara? Det är jag som ansedd din mentala status vara synnerligen instabil - inte Helene N. Hur vore det om du taggade ner - eller skaffade dig en annan hobby?

06 februari, 2006 19:42  
Blogger deep|ed sade ...

För övrigt verkar du Hellen bestämt dig för att enbart klanka på Helene. Du vågar inte svara oss andra - våra kommentarer i tidigare inlägg lämnar du därhän. Fegt, men vad annat är att förvänta sig.
Jag tvivlar starkt på att du varit diagnosticerad med utmattningsdepression - då skulle du inte skriva som du gjorde i den första kommentaren. Eller så är du helt enkelt jävligt korkad.

06 februari, 2006 19:44  
Blogger Helene N sade ...

Jag börjar faktiskt undra ifall det är någon som skämtar?! Eller finns det såna människor?

06 februari, 2006 19:51  
Anonymous Hellen sade ...

Alla: Jag har aldrig påstått att jag varit "diagnosticerad med utmattningsdepression". Anledningen till att jag inte svarat på alla era kommentarer är definitivt inte feghet, snarare tidsbrist. Dessutom är det inte helt lätt att bemöta anklagelser och påhopp som liksom inte har med det jag skrev att göra. Tyck vad ni vill, jag står fortfarande för att jag tycker att alla människor som känner sig orättvist behandlade för att de tvingas ringa ett par samtal behöver någon form av uppvaknande. För sin egen skull. Jag tycker så och det fortsätter jag att tycka. Ni tycker att jag har fel, jag tycker att ni behöver nya intryck och testa nya sätt att tänka. Så är det med det. Vad är det jag ska bemöta förresten? Att jag är korkad? Feg? Anonym? Inbilsk? Jag har inte haft möjlighet att läsa allt ni skrivit, är det det som gör mig extra korkad?

06 februari, 2006 22:53  
Anonymous hellen sade ...

deep ed: Angående kommentarer om min mentala hälsa, jag syftade på det Helene skrivit men jag har noterat och tagit till mig din analys. Tror säkert att du har en förmåga att "läsa mellan raderna" men hoppas (såklart) att du har fel.

06 februari, 2006 22:57  
Blogger deep|ed sade ...

Nya perspektiv? Hellen. Inser du inte att du kackar i fel bo, sparkar lite väl mycket på måfå på öppna dörrar osv. (jag lämnar metaforiken där). Du har uppenbarligen missat Helenes och alla andras sätt att se på det här med att ringa. Det handlar inte om att anse sig orättvist behandlad - det handlar om att orka. Om du nu inte varit utbränd så förstår du antagligen inte ens en tiondel av hur oerhört arbetssamt det kan vara att ens stiga upp ur sängen. Du förstår antagligen inte den panikångest som får en att tro att man håller på att dö, bara för att man behöver ringa ett samtal. Antagligen har du då aldrig känt den förlamande känslan av att inte bli trodd utan ses som en fuskare, slöhög och - som du menar - rättshaverist.

Jag ska berätta en historia för dig Hellen. Det var en relativt ung man som jobbade inom ett människovårdande yrke. Med ungdomar. Plus att han utbildade människor i Internetkunskap (det här var på sent nittiotal) inom sitt "företag" och samtidigt skaffade han sig familj liksom att han hade många sociala kontakter både offline och online. Människor kom till honom med sina problem, samtidigt som han brottades med sin egen känsla av otillräcklighet och en vacklande självkärlek. Men han höll alla bollar i luften. Människor visste att det som han hade tagit på sig blev gjort. Så en dag - faktiskt en dag i november - tog allt stopp. Nybliven tvåbarnsfar och mitt uppe i en massa projekt så gick det inte längre. Han försvann från radarn. Han kunde inte klara av de enklaste saker, han kunde inte komma ihåg mer än en sak i taget och det tog flera år innan han kunde börja att fungera någorlunda normalt igen. Under några år svävade han i ett vakuum och mellan ett sorts zombieliknande liv och möjligheten att göra slut på allt. Han var vis nog att be om hjälp. Och han hade tur som slapp för mycket av inblandning från Försäkringskassan. Han fick vila, hitta ett nytt sätt att hantera sina svagheter men också att se vilka hans styrkor faktiskt var. Det kostade på - bland annat fick han lov att lämna det arbete som han levt för och som han under sex års universitetsstudier utbildat sig i. Han fick lov att ifrågasätta hela sin värderingsgrund och förlorade tron han burit genom hela livet.
Men han överlevde och idag har han en ny karriär. Inom en helt annan bransch, framgångsrik men glömmer aldrig sin vandring i "dödskuggans dal".

Snacka inte om nya intryck och nya sätt att tänka Hellen. Historien handlar om mig och jag har bytt från att vara präst till att jobba i reklambranschen, jag har förlorat min tro men vunnit ett liv. Om det är någon som verkar behöva öppna ögonen så är det faktiskt du.

06 februari, 2006 23:33  
Blogger Studiomannen sade ...

Med en hustru som fortfarande inte hämtat sig efter kraschen -99 kan jag bara hålla med. Och jag menar inte Hellen.

07 februari, 2006 03:52  
Anonymous hellen sade ...

deep ed: Sparkade aldrig på måfå och trodde faktiskt att dörren var om inte vidöppen så iaf på glänt. Den visade sig vara tvärstängd.

07 februari, 2006 08:20  
Blogger deep|ed sade ...

Hellen. Du är en sorglig människa. Du fattar uppenbarligen inte att du istället för att försvara dig, och göra dig ännu mer till åtlöje borde ta in kunskapen du kan få av de som varit med om det här. Det är inte dörrarna här som är stängda men du verkar ha stängt, låst och kastat bort nyckeln.

07 februari, 2006 11:22  
Blogger Ankie sade ...

Inom psykiatrin vet dom i alla fall om att det är jättevanligt med svårigheter att just lyfta luren och ringa myndigheter och vara social i telefon med vänner då man fått utmattningsdepp.
(själv kan jag inte ringa upp folk i princip, utan det kan gå bättre om de ringer upp mig. Får panikatacker vid tanken.)
Det du Hellen!
Kanske kallar du det för att allt ska ske på mina villkor?
Men det handlar inte om att jag ställer villkor utan det tar bara helt stopp då de kognitiva funktionerna är gravt nedsatta vid en depression.

Sist fick jag erbjudande om att ringa de viktigaste samtalen, själv av min läkare, men han sa också att om jag inte klarade det så ringde dom till alla åt mig.
Det finns snällt folk här i världen:-)

Hellen är bara grymt okunnig.

Dessutom tror en del att då man är heltidssjukskriven så har man massa tid över, men man är ju så upptagen med att vara sjuk så det finns inte en sekund över ofta mer än till att sova.
Sånt tänker inte folk på.

De tror man glassar runt som då man har semesterdagar typ:-/

Det finns dom som tyckt att jag ska sköta allt här hemma eftersom jag är helt ledig???????
"LEDIG??"
Man va fan.

Jag är ju helt sjukskriven på grund av olika sjukdomar och kan inte städa t.ex.

Folk är okunniga och väldigt inlevelsefattiga helt enkelt.
Trist men så sant.

Ha det bäst!
Ankie

08 februari, 2006 20:22  

Skicka en kommentar

<< Home


©Heléne Nordmark