14 mars 2006

Vad man gjort

Under den tid jag låg inne på sjukhuset hann de operera två gånger. Första gången gjordes en insättning av ett yttre dränage. De stack då in en slang i levern, vidare in i en gallgån och ner i tunntarmen. Slangen hade hål i sig och kunde släppa igenom galla ut till tarmen, där den ska vara och inte som jag haft, ut genom levern och gallgångarna. (Därav gulheten - bilirubin i blodet).
Detta skulle ha gjorts under lokalbedövning i ryggen. Men efter att de hade tryck i mig en massa lugnande och smärtstillande och försökt placera bedövningssprutan på cirka fyra ställen, sa narkosläkaren: -"Nä, nu vill jag inte plåga henne längre, vi söver."

Och jag sov. Mådde rätt bra när jag vaknade, förmodligen full av morfin och annat bedövande ...

Efter det kunde de sedan släppa ut galla i en påse vid behov, eftersom slangen hängde kvar ut ur kroppen. (Aj aj). Men det behövdes bara en gång. Jag vilade och låg under observation ett par dagar. Åkte ner på ultraljud någon dag senare för att kolla att flödet i gallan var det rätta. Då sprutade de in kontrastvätska i drän-slangen. Och allt verkade se bra ut.

Dags för operation nr två och tre som gjordes samtidigt.

Denna gång blev jag sövd direkt. Då satte de in ett nytt dränage, med en smalare kateter och ett rör utanpå det. Detta skulle ha gjorts från början, alltså att sätta dit röret, men då hade det varit för trångt.
Båda dessa ingrepp gjordes av röntgenläkare som samtidigt kikade på ett ultraljud för att se var han var någonstans.

Fortfarande sövd blev nästa instans kirurgen som skulle sätta in en port-a-cath. Det är en liten grej som opereras in under huden och är kopplad till en ven. Så kan man ge cellgifter, ta blodprov, ge penicillin eller annat som man annars måste sticka i armen för. Det gick också bra.
Men efter denna sövning mådde jag inte alls bra. Mådde illa och var såååå trött. Urk.
Röntgades också för att de skulle se att "porten" satt som den skulle.

Sedan fick jag åka upp på rummet (tack och lov eget rum) och vila. Vaknade rätt mörbultad vid åtta på kvällen först. Mådde som en skunk och insåg att jag inte kunde sova i någon annan ställning än halvsittande ...

Vilade ännu några dagar. Man ville se att levervärden och bilirubinvärden gick ner.

1 Kommentar(er):

Anonymous Mammakatt sade ...

Du känner inte mig men jag halkade in på din blogg via Mickey J Barczyk's blogg.

Åh hu, Helen, vilken ruggig värld vi lever i.

Min pappa blev diagnosticerad med tarmcancer för drygt fyra månader sedan. Det är tufft. *krama*

14 mars, 2006 23:08  

Skicka en kommentar

<< Home


©Heléne Nordmark