23 april 2006

Ibland går det fort

I går fick jag reda på att en bekant dött. Natten till igår. Så sent som i somras var jag hemma hoss henne genom en gemensam väninna. Då var hon en levande kvinna, cirka 68 år, som bjld på kaffe i hennes fina trädgård. Inte kunde man då ana att hon mindre än ett år senare skulle vara död?!
Livets förgänglighet, eller vad brukar man säga. Hon hade cancer i magen och förloppet var väldigt snabbt. Hon hann knappt få några cellgifter. Kroppen orkade inte. Hon blev magrare och magrare och fick till slut inte behålla någon mat.

Men jag minns henne från när vi sågs första gången. På badhuset i Delsbo. Vilken pigg och vacker kvinna, tänkte jag. Och trevlig var hon. Vi pratade med varandra, hon, min väninna och jag. Vilket man inte alltid gör med främlingar så där på en gång. Men hon var som vi. Fast lite äldre.


Min väninna och hon fortsatte att träffas. Jag med mina behandlingar och dåliga dagar orkade inte ta mig för att bygga upp den relationen. Men genom min väninna har jga fått höra hur det har gått och kunnat framföra en hälsning eller två. Men nu är det alltså slut med det.
Jag är glad att jag lärde känna A lite och jag tänker att min väninna inte mår så bra just nu.

Och jag kan inget göra, för jag är ett vrak idag med.
Illamåendet håller i sig, trots att jag mådde lite bättre i går kväll.
Och magen har lugnat sig något.

Over and out.

1 Kommentar(er):

Blogger Elisabet sade ...

Så är det verkligen.
Med Annas svärmor var det så där .., det bara susade till och jag såg till att få träffa henne den gången jag var uppe, för jag anade ju vart det skulle barka hän.
När jag kramade om henne i farstun, på väg ut till bilen, sa vi inte ..."ja, vi ses sen ..", utan ... "det var roligt att ha fått träffa dig", för vi visste ju.

23 april, 2006 12:11  

Skicka en kommentar

<< Home


©Heléne Nordmark