31 maj 2006

Syfte?

Det finns ju vissa stunder då det är okey att vara naken och andra stunder än mindre lämpliga. Det har vi ju konstaterat förut.
Detta tycker jag är ett mindre lämpligt tillfälle och jag skulle vilja veta i vilket syfte man gör denna övning. Någon som vet eller kan komma med en avancerad gissning?

Dagen idag

Dagen idag är något bättre. Lite trötthet och matthet så klart men inga fler kräkbesök på toan.

Och jag som var så frisk och stark inför den nya medicineringen. Och glad så in i bängen för att jag hade ett bättre utgångsläge denna gång. Men livet tar nya vändningar hela tiden. Inskrivning och inritning av strålningsområdet blir på fredag istället. Strålningen sköts upp till måndag. Cellgifterna vet jag inte. Fredag eller måndag, eller varför inte lördag? Det är ju i tablettform denna gång så jag behöver inte åka in till sjukhuset för dropp. Men kanske att de vill ha mig under observation första gången och då lär det bli måndag.

Nu har jag helgen på mig att bli starkare.

30 maj 2006

Däckad

Önskar verkligen jag kunde skriva lite fortsättningar, som en del av er väntar på.
Men i morse kräktes jag som en räv.
Har sovit större delen av dagen.

"Det kan bli lite utrensningar efter det här." sa strålningsbortagningsmänniskan.
Jo, tack. Det var tydligen dags nu.

Ingen feber, inget ont i halsen, inget annat fel.
Bara en gigantisk morgon-vomitering.

29 maj 2006

Ljusbacken - jobb utan lön

Kanske är det fler än en som läst om allt jag skrivit om Ljusbacken som trot att det var ett välavlönat jobb. Det var det inte. Det var ett underbart ställe att bo på och det var låg hyra och kul att bo i "halvkollektiv". Att alltid ha folk i närheten men ändå kunna stänga en dörr om sig.

Men stället var inte mitt. Det var föreningen med dess cirka tjugo medlemmar. Så alla beslut som rörde gården gick via förenings- och styrelsemöten. Indirekt var det ju banken som ägde det. Jag harde inget arvode. Det var lönlöst, jag fick alltså ingen lön. ;-)

Allt arbete jag lade ner var ideellt. Under tiden jag höll på med allt på gården gick jag en också en kurs i "kooperativ i glesbygd" och några månader efter den var slut gick jag en kurs som hette "turism och kommunikation". Försörjde mig på a-kassa omväxlande med socialbidrag och studiemedel. Och på den tiden fick man en ny period stämplingsdagar efter ett projekt-arbete, kurs, APR och APU och allt vad det hette.

Men som sagt några pengar har jag inte tjänat. Det var bara för att det var roligt. Men gräver man djupare så är inte det heller hela sanningen. Men det blir en annan historia ....

28 maj 2006

Bra dagar

Vilka bra dagar jag har haft.
Så mycket krativitet.
Utrensningar.
Har städat uteförrådet, har åkt iväg med grejer som jag inte ville ha till "Dakapo återbruk och bistånd". Har slängt en hel del. Jag har rensat bland sonens leksaker.
Har handlat saker som jag länge letat efter men inte orkat jaga tag i.

Idag var det klädkammarens tur. Det mesta ska plockas ut, rensas bland och sedan plockas in igen. Och jag har påbörjat utrensning bland gamla kläder. Allt som inte använts på två-tre år ska bort bort bort.
Jag har tagit bort badkarssidan och skurat under badkaret och rensat i avloppet.

Jag har orkat gå ut med hunden utan problem. Jag har orkat vara social och umgås med folk. Jag har storhandlat mat själv för första gången på månader. Å vad roligt det var att gå där i affären och fundera ut vad jag skulle göra för middagar i början på veckan.
Sånt blir ju lätt tråkigt annars. Men nu är det roligt, för det är så ovanligt.

Sist jag skulle ha cellgifter var jag helt däckad av gallproblem och operationer. Nu inför nästa veckas omgång känner jag mig mycket starkare. Mer förberedd och i bättre kondition.
Tänk att jag bara varit utan cellgifter i två veckor. Och har repat mig så pass bra redan. Det är underbart.

Nu är jag redo för nästa rond.

Allt känns lättare nu. Jag känner mig glad och uppåt. Full av energi liksom.

Härliga hunkar

Men de här två herrarna skulle man väl gärna dejta.
Det är ju rätt orimligt.
Det närmsta man kommer är nog på teatern!

http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,831183,00.html

Ljusbacken 3 - vandrarhem

forts ...

Receptionen/entrén till vita huset och "vandrarhemmet".

Det som var extra roligt var förstås vandrarhemmet. Det inrymdes i några rum och gästkök i vita huset. Jag var väldigt inblandad i det - också. Jag och en till tjej, SW, turades om med städningen. Hon var oftast den som tvättade täcken och lakan. Jag inredde, gjorde i ordning, handlade saker, lakan, möbler och annat som behövdes.

Ibland åkte jag till Dakapo, en affär/förening som sysslar med bistånd och återbruk. Där inhandlades lakan, örngott, mattor och möbler. Lakan, örngott och madrasskydd färgade jag så att det skulle matcha den övriga inredningen.

Vandrarhemmet (och Ljusbacken) blev mitt skötebarn och jag ville så gärna att allt skulle bli bra, fint och lyckat. Golven (av gran) hade vi slipat om och gjort till såpgolv. Det var läckert gammeldags vita och det doftade underbart när det var nystädat. Granbarr och skog. Gardinstängerna hämtade jag i naturen, täljde till både dem och klykorna de ligger på. Min mamma sydde gardiner vid något tillfälle då hon och pappa var och hälsade på.

"Blå rummet"


Jag och SW turades om att ta emot gäster men jag var oftast den som fick ta betalt och informera om turistattraktioner och utflyktsmål. Det var den roligaste biten - gästkontakten och servicen.

"Gröna rummet"

Den mer tråkiga biten var ju bokföringen, att hålla reda på kassa och kvitton och sånt. Och att ta emot kontrollanter av allehanda slag. För man kan inte bara ha ett vandrarhem så där som man vill. Det finns myndigheter som måste granska en massa också. Brandskyddsmyndigheten, Hälsovårdsmyndigheten och Skattemyndigheten bl. a. Så dem höll jag kontakt med regelbundet.
Brandskyddet var det som var tuffast. Vandrarhem får man inte ha i samma hus som "vanliga" hyresgäster visade det sig. Då skulle man vara tvungen att skärma av med brandsäkra väggar, golv och tak mellan de olika verksamheterna. Och det skulle kosta cirka 1,5 miljon. Så det hoppade vi över. Det resulterade bl. a. i att vi bara fick ha nio gäster samtidigt.
Vi var också tvugna att köpa in fler brandsläckare och brandvarnare. Och då fick man inte kalla det för vandrahem utan för bed & breakfast. Fast nu stod det ju vandrarhem i alla broshyrer redan ...

Det var också svårt för en del "vanliga" hyresgäster att agera föredömligt. Att ha vandrarhem förpliktigar lite, i alla fall tyckte jag det. Jag tyckte väl inte att det var riktigt passande att stå och sjunga och skråla vid grillplatsen klockan fyra på morgonen - redigt berusad - när det fanns gäster på vandrarhemmet.
Så där fanns en anledning till konflikt. Även om de andra boende var positiva till vandrarhemmet så tyckte de att det inskränkte på deras privatliv. Det var ju deras hem också.
Svår avvägning alltså. Men de flesta gånger gick bra. Vi hade ju inte fullbokat jämt.

"Rosa rummen", två rum med valv emellan. Plats för sex personer.


26 maj 2006

Meh!

Råkade skriva någon bokstav fel och genast
drar Google en förhastad slutsats.
Ehrrrm.

Blå berg, ängar, hyggen och en bäck

vy skattungbyn Bilden är från Dalalitteraturen.

Under dagen hos mina vänner, som bor i närheten av Skattungbyn, hade vi det fullständigt trevligt trots vädret. De bor i ett väldigt vackert hus och en utsikt över de blå bergen som är hisnande. Tyvärr glömde jag min kamera men värdinnan hade just fått låna en supersnygg och bra digitalsystemkamera. Så bilder kommer (eller?) och då kan jag lägga ut de här senare.

Våra barn som är nästan jämngamla började leka på en gång och höll sedan på i stort sett oavbruet i sju timmar! Och vi vuxna pratade och "lekte" även vi oavbrutet ...

Enda avbrotten var väl när vi skulle äta.
Och vilken mat vi fick sedan! Det är ju extra gott när någon annan har lagat till den, även om det "bara" är spaghetti med köttfärssås. Och med riven parmensanost! Lyxigt!


Efterrätten bestod i något liknande banana split/marängsviss. Sååååå sliskigt sött, i alla fall marängen, men såååå himmelskt gott. Och över marängen var det glass, sedan skivad banan, sedan grädde och sedan nougatsås. Hajar ni??!! Nougatsås! Lyx!
Min aptit har inte varit den bästa de senaste månaderna under cellgiftsperioden. Allra minst har jag haft ork att fixa hem och göra iordning några sådana godsaker!
Hade jag bara fått ner mer i min vid det här laget lilla magsäck, så hade jag nog ätit tretton portioner - minst!

Efter detta kändes det skönt att gå av sig lite. Säkert inte nog för att bli av med alla kalorierna men ändå. Vi promenerade över "ägorna" och tog en tur till en liten bäck som porlade helt idylliskt i skogskanten.
Och naturligtvis kunde vi (jag, barnen och mannen i huset.) inte låta bli att rensa upp lite där det samlats en massa grenar, mossa, gräs och dylikt. Vattnet hade tagit lite andra svängar på grund av detta men det var ju egentligen ingen fara för översvämning eller så. Men jag blir som ett barn och "måste" dit och pilla och dra och forsla bort! Och barnen, de blev förstås glada och ville gärna hjälpa till! Så vi roade oss med det ett bra tag. Lite blöta och geggiga blev vi men det var det värt!
Idag kan jag meddela att jag har faktiskt träningsvärk!
Då förstår ni hur mycket jag rör på mig i vanliga fall!!

Efter detta kom solen fram en stund men det var inte tillräckligt varmt för att sitta ute någon längre stund. Innan hemfärd, som blev en timme senare än tänkt för vi hade svårt att slita oss, blev vi bjudna på kvällsfika. Sonen fick nästan i sig en hel macka, men han hade lite bråttom tillbaka till leken med W.
Själv njöt jag av Yogi-te, prickig korv-macka med hemodlad och heminlagd gurka, krämig Brieost och ååå så det kändes lyxigt. Att sitta och äta "småplock" är bland det godaste i matväg och jag och S satt och pratade om annan god mat vi var sugna på. Rökta räkor, ostbricka, kräftor och annat mums.

Herrn i huset hoppade över kvällsfikat och lade sig en stund för att vila lite. Han hade varit uppe sedan klockan sex på morgonen för att göra klart nästa års ved.

Barnen lekte vidare .... inte ett bråk, inga höjda röster. Bara lekte och pratade. De verkade så nöjda. Och det var jag också.
Vilken härlig dag. Vad skönt att ha aptit, att känna vad gott maten smakade. Roligt att känna att vi var så välkomna. Att orka rensa i bäcken.
Glad och nöjd var jag, för att vi kom iväg och för att vi var där precis när vi var där.

Glad och mycket nöjd för att känna mig rätt frisk för en gångs skull.

Till hela familjen H-A vill jag säga: Ett stort varmt tack för att vi fick komma med så kort varsel, för all god mat och trevlig samvaro!

Vi hade inte tur med vädret ...

När vi lämnade Delsbo vi niotiden var det strålande sol 16 grader i skuggan.
Sonen hade på sig sandaler.

Solskyddskrämen var nerpackad.
Jag hade inte ens jacka med mig.

För jag trodde att vi hade ungefär samma väder.
20 mil västerut? Tänkte inte på det ...


Halvvägs framme regnade det. Lokala skurar var och varannan mil.
När vi kom fram till Skattungbyn var det nio grader och molnigt.
Brrrr.

Men vi fick ändå ett varmt mottagande!
Och sandalerna byttes mot ett par rejäla, fodrade vinterstövlar!

På vägen ...


Vi kom iväg tidigare än jag trott. Jag orkade kliva upp!!
Och sonen var så inställd på att åka iväg så han frågade hela tiden när vi skulle åka, så jag blev riktigt inspirerad. Redan kvart över nio på torsdagens morgon for vi iväg.
Bilen fulltankad och fronten inställd mot Orsa.

Framför oss låg ett bra tag en husbil, annars var det rätt tomt på vägen, både i vår riktning och mötande. Torrt skönt väglag i alla fall till att börja med.

Sonen pratade på och berättade en massa om allt möjligt:
J: - Där såg vi älgen som stod och åt en sinkmacka!

J: - W's pappa har dödat många björnar.
Jag: - Jaha, vad gjorde hans mamma?
J: - Hon dödade en massa rävar! Som sprang överallt, överallt.
Jag: Vad gjorde du och W då?
J: Vi sköt en massa älgar med vattenpistoler!

Och frågor .... och prat ... och "titta mamma", i två timmar .... Ingen idé att ens försöka lyssna på radion. De inköpta Bamse- och Kalle Anka-tidningarna, de bad han mig lägga ner i påsen igen ...

Inte lätt

Det här var nästan den enda av alla kriterier för att få bröstcancer som passade in på mig när jag fick diagnos. Lite i alla fall. Jag har ju gått upp och ned i vikt i omgångar.
Men frågan är om det är övervikten i sig eller om det är livsstilen?
Snabbmat, inneboende ilska och bitterhet, stress, a-personlighet, "duktig-flicka-syndromet", traumatiska upplevelser i barndomen, högpresterande. De som är överviktiga har ofta även dessa "symptom".
De psykiska och fysiska orsakerna hänger nog ihop.


Varför forskas det så lite på de psykiska orsakerna. I Asien är färre kvinnor drabbade av bröstcancer. De har inte samma stressoch krav på sig (tror jag) som västvärldens kvinnor. Men jag har hört att det ökar även där och i Afrika där det också varit färre än i väst.
Jag tror inte det är så enkelt som att uppmana kvinnor att inte gå upp i vikt!

24 maj 2006

Göra kväll

Dottern har åkt till pappan i Stockholm.
Sonen har precis somnat.

Jag ska ut med hunden och sedan blir det till att hoppa i snarkofagen.

Det blir biltur till Dalarna imorrn. Måste se till att sova mycket så jag orkar köra.
För det ska bli så roligt att åka dit. Så roligt att känna sig lite normal och kunna göra en utflykt och så roligt att träffa mina goda vänner.

Fast deras konstiga vanor får man stå ut med. Som att de matar sina katter med levande möss. Att de inte kan dricka vattnet ur brunnen utan att först få det välsignat av en präst. Och framför allt att de är homosexuella transvestiter som tänder på att klä ut sig till vanliga kontorsarbetare!

Näääääää.... jag skojar ju bara. Vet att du läser här serru! *vinkar* Hej hej! Ses i morrn!

Ja ja... jag ska gå och lägga mig istället för att skriva en massa trams här! Bara ut med vovven först ...

Bilden från cuteoverload.com

Ljusbacken 2 - renovering

Under tiden 2000-03 renoverade vi en massa. Det var mycket jobb. Fönster skulle kittas. Rör skulle lagas. Vi målade, skruvade, slipade, lade golv, byggde badrum, gjorde nya kök med mera med mera. Jag tror jag renoverade, alltså tog bort gamla tapeter och färg, spacklade, slipade och målade, tre lägenheter. Helt själv i princip. Någon annan kom då och då och tog några tag med penseln. Någon kom och slipade lite spackel osv. Jag handlade allt som skulle handlas. En kvinna flyttade in på en gång. Hon såg till att telefonerna kom igång, att vi röjde upp på gården, så att det inte såg så obebott ut.

En sommar kittade och målade jag fönster, nästan dagligen. Tror jag hann med 43 stycken. Då var det långt ifrån klart, för det var ju både innanfönster och ytterfönster som behövdes bättras på. Så det hanns bara med att ta de värsta. Man kan ju räkna fönstren på den här kåken så förstår man att det blir några ...

En annan medlem i föreningen, BJ, var duktig på rör, så han hade en hel del att ta itu med. Ibland tillkallade vi en "riktig" rörmokare. När han stod i pannrummet och tittade på ackutankarna och alla ledningar och rör, kliade han sig i huvet och sa: "Det här är ju bara en massa HPD". Jag fattade ingenting. -"Vadå HPD?".
-"Hopplockade delar", svarade han.
Det betydde att det var ett antal människor som tidigare varit där och fixat en liten rödbit här och en liten rörbit där. Han berättade också att pannan måste bytas ut. Så det var ett annat projekt som BJ tog hand om.

Elledningarna var också för gamla och slitna på sina ställen, men för det var vi oftast tvunga att tillkalla en elektriker. Och det var jag som höll i alla trådarna och alla kom till mig och frågade en massa saker. Jag blev förutom ordförande någon slags projektledare. Och när kassören hoppade av tog jag på mig det också - så länge - tills någon ny skulle bli utsedd. Vilket det aldrig blev, för ingen ville eller vågade ta den posten (Med risk för att förlora a-kassan enligt vissa fackförbund. Vilket inte stämmer när det gäller ideella föreningar.)

Så plötsligt låg all administration, post, PR, internet, hemsida, ekonomi på mig. Kontakten utåt mot banker, affärer, grannar - det var jag. Jag sökte EU-pengar, renoverade, klippte gräs, rensade ogräs och planterade i rabatterna. Jag talade om när vi skulle rensa ut på logen, när vi skulle förbereda för Chapatin (mer om det senare), när vi behövde låna pengar. Jag redovisade på möten, bestämde när mötena skulle vara, skickade ut kallelser. Jag höll i medlemsregistret.

Och säkert en hel del mer som jag glömt nu.

Dessutom hade jag ju mitt eget hem och en dotter att ta hand om. Idag kan jag ju förstå ifall hon tyckte jag var frånvarande under den här perioden. Jag var ju hemma, men liksom inte tillgänglig för henne alla gånger. Hon gick ju visserligen i skolan på dagarna. Men ändå. Ni kanske förstår vart jag var på väg - just det - in i väggen. För allt var ju så roligt!

22 maj 2006

"Tur att huv'et sitter fast"

Så brukade min pappa säga till mig när jag var ung.
För att jag glömde saker hela tiden, tappade bort, visste inte var jag lagt, hittade inte.
Och nu säger jag samma sak till min dotter.
För hon är glömskaste av glömskast.

Fast hon skulle ju aldrig glömma bort när skollovet börjar t ex. Precis som mitt ex som glömde både tider, personer och vad man sagt och kommit överens om - men aldrig när älgjakten skulle börja ...

Hur som helst så har hon också tur som en tokig.
Förra helgen var hon och ett par kompisar i Stockholm och shoppade. De sprang in och ut ur provrum och hängde av sig halsband, MP3-spelare och grejer i provrummet.
Och glömde MP3-spelaren där.
I provrummet.

Vad är oddsen för att den ska finnas kvar?, undrade hon.
Men jag propsade på att hon skulle ringa och efter lite letande på internet, tittandes på bilder av de olika affärerna (fantastisk tjänst på hitta.se) så kände hon igen vilken affär det var.
Hon ringde upp och en tjej svarade efter beskriving att den fanns där!
Hon får hämta den nästa resa till Stockholm som blir nu till helgen.

Är det inte underbart!

Tack du snälla människa som lämnade över den till personalen!

Ljusbacken 0


Jag måste nu backa lite i tiden för att förklara bakgrunden till varför jag ville flytta tillbaka - förutom att det är en sådan underbar plats.
Under den period då jag inte bodde på gården, gick föreningen som ägde den i konkurs. Det var en ekonomisk förening. Ljusbacken skulle säljas på exekutiv auktion. Vi var flera i Delsbo som tyckte att det var synd att en privatperson eventuellt skulle komma att äga stället så vi tänkte att vi kunde köpa det.

Det blev en lång och arbetssam process där vi tog reda på fakta, bildade en ideell förening och satt i ett otal möten med interimstyrelser, stadgar och PRV-anmälan. Och fort skulle det gå också. Jag blev vald ordförande med allt vad det innebär och tog kontakt med JAK-banken och presenterade vår verksamhetsplan. Puh!
Jag hade stooooor hjälp av min mentor LG som var mycket kunnig i föreningsarbete, affärer, social ekonomi och mycket annat. Han och jag var de som var med på auktionen och ropade in gården. Guuuud så spännande det var!


- Vi har ett bud på 300 000, sa auktionsförrättaren.
Jag reste handen. Jag tittade på LG. Han nickade. En annan man ropade "350 000!".
Jag tittade på LG, som viskade till JAK-representanten, som nickade till mig.
- "350 000!" ropade jag.
- "400 000!" ropade den andre mannen.
Och JAK som hade sagt att vi inte fick gå över 400 000 kr. Mer skulle vi inte få låna. Min hopp sjönk. Då ropade LG -"410 000!"
Meh! tänkte jag. Och såg att han och JAK-gubben viskade sinsemellan.
- "450 000!" ropade den andre mannen.
Shit, tänkte jag, nu är det verkligen kört. Men icke. lagård
- "470 000!" ropade LG.

--- tystnad ---

Ingen ropade mer. Den andre mannen skakade på huvudet. Yippiiieeee!! jublade jag inombords. Förhandlingarna avslutades och vi skrev papper och betalade en delsumma via JAK.
Och innan vi gick därifrån kom konkursförvaltaren fram till mig och gav mig nycklarna till Ljusbacken. -"Ni har tillträde den 21 juni". Jag jublade ännu mera. Vilken skön känsla. Vi hade verkligen köpt Ljusbacken! Fantastiskt. Handelsbanken hade inte trott på vår idé, HNA's (Hudiksvalls näringslivs AB) hade skrattat när jag presenterat verksamhetsplanen. Men med JAK kom räddningen.
Efter vi gått runt hörnet av auktionslokalen och vi visste att ingen såg, frågade jag LG - "kan vi jubla nu?" och han sken upp som en sol och vi kramade om varandra och JAK-mannen, vi dansade runt och tjoade och skrattade som små barn.

Det här var år 2000 och det var då allt jobbet satte igång. Jag fattade nog inte alls vidden av det jobb och det ansvar jag just tagit på mig.
lagård
Bilderna visar ladugården. Därinne finns hästboxar, fårkätte, garage med verkstad. Ovanför finns en fantastisk, stor loge som fortfarande luktar hö.

21 maj 2006

Ljusbacken 1


Under 1996-98 och 2000-03 bodde jag på en gård fem kilometer från Delsbo. Ett underbart ställe. Där fanns två stora bostadshus (800 resp. 400 kvm) växthus, lada, ladugård, lite odlingar, rabatter och gäststuga. Bland annat.
I Stockholm hade jag just blivit utbränd och arbetslös. Nu ville jag pröva på att bo på landet! Bara tills min dotter skulle börja skolan. Det blev lite längre än så ...

1996-98 bodde jag i "röda huset". På övervåningen hade jag nästan 120 kvm! Underbart att ha sådana ytor, bortsett från när de ska städas ... Min dotter hade ett eget stooooort rum och jag hade ett jätte-sovrum. Köket var också stort och med träskåp - handgjort av en lokal snickare. Ursnyggt.
På gården träffade (vad jag trodde var) den stora kärleken där och vi flyttade 1998 till ett eget hus några mil bort. Men det blev inte som jag trodde. Det blev som jag befarade. Trots varningsklockor och allt.
Så bara två månader efter den gemensamma flytten från Ljusbacken blev det flytt igen.

Under ett par år bodde vi, jag och min dotter hos vänner, i deras lill-stuga, i Bobygda, inte långt från Delsbo.
När jag flyttade tillbaka år 2000 flyttade jag in i samma lägenhet. Jag bara älskade den. Jag träffade en ny man som flyttade in till oss, men det höll inte så länge. Av olika anledningar kunde jag inte bo kvar i lägenheten längre. Den började kännas för stor och för dyr. Det skulle räcka med en mindre, det var ju bara jag och min dotter och hunden. Dessutom ville ett par med två barn flytta dit och jag, som naturligtvis satte alla andra och Ljusbacken före mig själv, tyckte att det var bäst för alla ifall den familjen flyttade dit. De var för många för den lilla tvåan som var ledig i "vita huset".


forts följer ...

Schlagerfinalen

Precis som jag trodde så har folk tröttnat. Jag skrev lite här om det bland kommentarerna.
Och lite ironiskt är det med så många bidrag där de byter kläder, är vackert målade, håret fixat, utmanade kläder och ett åmande och kråmande bland både kvinnor och män. Ett outtröttligt fokuserande på utseendet alltså.

Och så vinner det som har det minst trevliga utseendet av alla. Ha!

20 maj 2006

Ett annat år ...

... hängde jag med en kompis på hans hoj till Northtrails fest efter Hälsingland runt.

B ville hinna dit till fakirshowen men det missade vi. Och glad var väl jag ändå. Däremot tyckte jag att det var trist att vi missade bröllopet.

Brudgummen är guldsmed och gjorde min och T's förlovningsring när det begav sig.
Han vid gröna pilen är han som jag åkte dit med. De med röda pilar var de som gifte sig. Jag stannade inte länge för jag ville mest hem till sonen som ju bara var ett år. Några år tidigare var jag med på ett annat mc-bröllop. De höll då till på Mössön utanför Njutånger.
Bröllopet var utomhus och både präst och besökare stod ute i gräset. Brudgummen hade liksom den på bilden hojvästen på såklart. Och istället för bänkrader utmed altargången hade man parkerat motorcyklar.

Som komplement till den lilla lilla uppfällbara orgeln som prästen hade med, startades hojarna när vigselakten var över och brudparet gick tillbaka.
Och i bakgrunden hördes en man spela amazing grace på el-gitarr.

En klart annorlunda upplevelse.

Året därpå ...



... eller var det samma tillfälle?
Det läskiga är att jag inte kommer ihåg. Enligt den här bilden bodde jag i alla fall på en större gård i Delsbo. Då hade den lokala hojklubben
Gandalf hade sin årliga sommarfest på samma ställe. Då festade vi om ordentligt och vi hade fantastisk roligt. Tror det var 2001.
Först åkte man Hälsingland runt på mc, sedan fest efteråt. Bra musik, god mat och dryck och
karavanmycket, mycket trevliga knuttar och spättor. Hälsingland runt är en version av Mälarn runt, men med färre deltagare ... Men dock - 60 till hundra hojar på tur är rätt imponerande det med.
Och på nätet hittar jag en sida som talar om att detta år är det Gandalfs tur att arrangera evenemanget.
Bilden är från www.northtrail.se och Hälsingland runt 2003.

T/S Helene

Någon hade sökt på mitt namn på google och bland de första sidorna som kommer upp är denna. Tänk vad härligt om man kunde få åka med en sådan skuta någon gång!
Kolla bara bilderna. Hur mysigt som helst.

19 maj 2006

För några år sedan ....


... kom min bror och hälsade på. Han åkte H-D. Min dotter, då tio år, var mäkta stolt över att få sitta med farbror på hojen. Jag saknar honom. Ska väl tillägga att han är min halvbror, vi är alltså inte uppväxta tillsammmans. Men av de tre halvsyskon jag har så kommer jag bäst överens med honom.
Det blir inte mycket kontakt, tyvärr, eftersom han bor i Stockholm. Men jag tänker på honom ofta, ofta. Han fick en dotter ett par månader innan jag fick min son. Jag hade önskat att de små kusinerna skulle kunna träffas och lära känna varandra. Men jag har inte orkat resa och min bror har så mycket med att bygga hus, eget företag (byggnadsfirma), familj, bygga hoj med mera med mera. Ytterligare ett skäl att bo närmare Stockholm faktiskt.

Min gammelkatta

Min Yessie.



Hon är troligen född -91 eller var det -92, jag är inte säker. Jag hittade henne utanför min dåvarande lägenhet. Då bodde jag i Farsta Strand i Stockholm. Nedanför mitt fönster, på bottenvåningen, satt hon och tittade förskrämt upp. Jag lockade in henne med lite tonfisk, pytteliten var hon, och hon glufsade i sig med god aptit.
Jag satte upp lappar i området för jag tänkte att hon kanske hade trillat ner från någon balkong men det var ingen som hörde av sig. Så då fick hon stanna.

Jag hade redan en äldre katt, en hona, som fick agera extramamma. Yessie försökte faktiskt få i sig mjölk och Teddis lät henne snutta lite då och då, fast hon ingen mjölk hade. Och Teddis hon kom faktiskt från väninnan, hon vars son jag är gudmor åt, som jag inte längre umgås med. För när hon fick barn ville hon inte ha katten kvar. Jag skulle ha den på prov och - givetvis - blev hon kvar.

18 maj 2006

Så gick det som det gick

Carola gick vidare ...
Det hade ju varit konstigt annars ... snopet liksom.

Och finska Lordi gick vidare. Tänk om Poodles hade vunnit den svenska uttagningen i stället för Carola. Nu blir Lordi de enda hårdrockarna.

Men vad gjorde de här tjejerna? Tröttna! Är det inte lite uttjatat med sex- och nakenchocker eller vinner man fortfarande poäng på det?

ZZZzzzznart dags

Tre låtar kvar till Carooooola.
Min son såg (och hörde) Carola på Bolibompa häromdagen.
Och frågar mig:
- Mamma, varför skriker hon?

Jag försökte förklara att hon sjunger men näe, han tycker absolut att hon skriker.

ZZZZzzpännande hur det går nu då.

Liten vila

Hos läkaren i Gävle.
Jag får ta en liten paus från cellgifterna utan att det gör alltför stor skada. Så i två veckor till kan jag må lite bra. Hääääärligt.
Den andra medicinen och strålning börjar i slutet av maj.

Vad kan man hinna med på två veckor?
Massor!

Hälsa på vänner.
Åka IKEA i Sundsvall.
Besöka till vänner i Dalarna.
Göra ceremonier.
Läsa.
Njuta av vackert, varmt väder.
Spela spel med barnen.

Och en massa mer!!

Hon kom, hon beslutade, hon gick

Behovsbedömaren bedömde
Att jag behövde 6 timmars hjälp per dag. "Sociala tjänster i hemmet. Barnpassning" skrev hon i protokollet. I underlaget. Det underlag som hon absolut måste ha för att fatta ett beslut. Ett underlag som såg exakt ut som det jag hade innan. Ett beslut som innebär att de två "personal" som alternerat hos mig kommer att få fortsätta, trots att hon sa att det eventuellt inte skulle bli så. Det enda hon ville visa denna gång, var att det var hon som tog besluten.

Hon sa dessutom att det var mitt ansvar att göra en ansökan om hjälp var tredje månad. Men när jag bad om ansökningsblanketter sa hon att det behövde jag inte, för det räckte om jag ringde - till henne - och talade om hur läget var. Ehhhh ....

17 maj 2006

På väg ut

Ett par var på väg att gå ut för kvällen. Det sista det gjorde innan de gick var att släppa ut katten. Deras taxi kom men medan paret går ut genom dörren, passar katten på att rusa in igen. Mannen gå så tillbaka in för att jaga ut katten igen.

Hustrun som inte ville att någon skulle känna till att huset nu skulle bli tomt när de gick, med tanke på tjuvar, förklarade för taxichauffören att "Han ska bara gå upp på övervåningen och säga adjö till min mamma".

Några minuter senare kom mannen ner till taxin. Han sa: "Förlåt att det tog så lång tid, men den dumma f*n gömde sig under sängen och jag var tvungen att stöta till 'na me' en galge för att få 'na att komma fram."


Det är mycket nu

Idag
Möte med behövsbedömaren.
Utvecklingssamtal med dottern och hennes mentor på skolan.

Imorrn
Röntgen i Gävle.
Läkarbesök i Gävle.

Hinner inte vara här så mycket märker jag.

Mums!

16 maj 2006

Besök

Idag fick jag oväntat besök. Nej, jag hade inget av det kända kaffemärket. Jag orkade inte ens bjuda på kaffe. Så'n är jag nuförtiden. Men idag har varit en slödag och då får man skylla sig själv om man inte ringer innan man kommer. Då finns risken att jag inte orkar göra i ordning fika.

Men besöket var trevlig. Mannen i fråga, JB, är fårskötare, eller säger man fårbonde? Han bor med sambo i Järvsö och har en stor gård och en massa får. Och lamm i alla fall har det kommit nu så här på våren.
Där har jag köpt god fårkorv i deras gårdsbutik. Och fina lammskinn och ett och annat lammkött(!).
JB är lång, stor och snäll och har alltid en massa saker för sig. Åker hit och dit och hälsar på här och där och har en massa idéer och en massa intressen. Deltidsbrandman också. Han verkar ha ett spännande liv. Alltid har det hänt en massa när han kommer förbi och "uppdaterar" sig hos mig.
Eller hur?
För jag vet att du läser här, hej hej *vinkar*. Det var så roligt att träffa dig, ursäkta för att du inte fick kaffe, det får bli en annan gång.

Aha!


Inte konstigt att katten verkar helt radiostyrd emellanåt!

radiostyrd

Bilden är från www.worth1000.com

Till Elisabet!

Elisabet! Tack för inbjudan. Du är ju så underbart rar och omtänksam.
Kanske kan vi hyra en buss från norr som plockar upp folk på resan söderut?
Det vore väl nå't!?

Klart jag kommer om jag orkar och har möjlighet. Det vore så roligt att träffas!

Uppdatering: Alltså jag är bjuden hit. Eller kanske inte just till det huset men det går bra med en liten koja också.

Paris poppis i sextio år till?!

Flera roar sig med att photoshoppa om unga snygga kvinnor till äldre och rynkigare. Och vem vet, kanske kommer Paris att se ut så här om fyrtio år? Många kvinnor på siten har gjorts om Christina Aguilera, Britney Spears, Paris Hilton (bilden) och många andra. En del ser gamla ut, men somliga ser även nerknarkade eller vansinigt sjuka ut. Men inte många roar sig med att göra männen äldre eller fulare. Den enda jag hittar är på Tom Cruise. Är det roligare att göra kvinnor gamla och rynkiga? Är det skadeglädje på något sätt? Eller är det för att man vill se att även kändisar som är snygga och retusherade minsann också åldras?


Bilden är från www.worth1000.com

Slump


Slumpade fram en blogg via Nyligen.se och hamnade rakt bland en massa roliga teckningar.
Den här var vid en snabb blick en av de roligaste.



15 maj 2006

Ovanlig kalufs

I samband med min sons födelse påbörjade jag min första cellgiftsbehandling. Tre veckor efter förlossningen. Och efter ytterligare två veckor började håret att lossna.
Men som den jag är, så var jag tvungen att ha lite roligt med det tappade håret.


Alltså, min son hade inte denna enorma hårväxt ... Det är mitt tappade hår.
Bilden är tagen 2002.

Tungt vägande själ ...

... att inte låta dottern gå själv till piercingstudion ...


Bilden är från www.worth1000.com och den är inte alldeles sann ...

Vad ville Sidensvansen?


I Solögas bok kan man läsa vad Sidensvansen kommer med för budskap;
"Vänd svaghet till styrka. Min gåva till dig är att uppnå det du önskar genom att vara modig."

Jaha. Inte fega ur nu alltså.

"[...] går så lätt för den just genom att den vågar. Det som ter sig svårt eller obegripligt i andras ögon valde den att ha som sin styrka istället."

Låter som jag eller?
Behövde tydligen bli påmind ...

Solögas bok hittar man här.
Köp den!

Nej nej nej - så fel det kan bli


Varför??!! Antonio! Varför?!

14 maj 2006

Gudmor


Och här sitter jag med en annans bebis. Det är min gudson. Men nu är han femton år! Och hans mamma är gudmor åt min son.

Tyvärr har vi ingen kontakt längre. Det blev ett missförstånd mellan hans mamma ...

Jag tycker det är så sorgligt. Vi har känt varandra (mamman och jag) i nästan arton år. Ändå höll inte vänskapen. Och just nu har jag inte energi att lägga på den biten heller. Det får vara som det är.

Jag tänker extra mycket på henne och hennes familj nu, då hon har sin födelsedag den 21 maj. Och hon fyller 40 år! Detta skulle vi ha firat tillsammans och hade till och med pratat om att åka utomlands i år.

Det närmar sig och jag har gruvat mig för hur jag ska göra. Gratulera eller inte? Ringa eller skriva?
Men så talade jag med en annan väninna idag och hon föreslog att jag skulle skriva något enkelt och kanske skicka en blomma. För att strunta i det helt och hållet känns helt fel. Och att åka dit (Stockholm) och riskera att bara bli blängd på eller få en spelad trevlighet tillbaka - det vill jag inte heller.

Bilden är tagen i samband med S dop, 1989.

För 13 år sedan


Jag har tyvärr inga fotoalbum hemma med bilder av när min dotter var liten. De är i ett förråd en bit härifrån. Men jag hittade i alla fall ett par där hon är något år gammal. Gullungen - 14 år sedan hon föddes.

Ointressant?

Känner du att du skriver en massa i din blogg som absolut inte kan vara intressant för andra att läsa? Då har det äntligen kommit en sida för dig!

Hade trott att jag skulle hitta "Universums tråkigaste blogg" där, men tråkig och ointressant kanske inte är riktigt samma sak.

Men det här inlägget skulle jag ju kunna pinga på en gång ...

Edward S Curtis


Edward S Curtis (1868-1952) tog massor, massor, massor av bilder.
Jag har flera favoriter och anledningen till att jag fick upp ögonen för honom ska jag skriva i ett annat inlägg ... (hmm).

Hursomhelst är de här sidorna värda ett besök ifall man vill titta på eller köpa kopior på hans bilder:
http://www.curtis-collection.com/
http://www.kb.se/Notiser/2004/Curtis.htm
http://www.fluryco.com/curtis/index.htm
http://www.snowcrest.net/kirkrudy/
http://curtis.library.northwestern.edu/
http://www.sil.si.edu/Exhibitions/Curtis/
http://memory.loc.gov/ammem/award98/ienhtml/special.html

Jag tror han är rätt känd för det finns så många sidor om honom. Flera länder har också haft utställningar med hans fotografier. Även Sverige.
Han gav också ut en bok 1907, som fortfarande säljs, "The North american indian"

Den har jag tyvärr inte - än.
Bilden "Women of the desert" uppe till höger är dock hämtad från nätet.

Körsång ...

Jag har sjungit i kör. Men det var länge sedan. Kul var det.
Ett tag var jag med i Västerbrokören, som egentligen inte alls är någon kör.
Men sjöng gjorde jag.

Jag fick tom vara med på skiva också:
http://www.vasterbrokoren.se/site/index.php?sid=bdf83e8b03f1077bafe2ee902c5317c8&vid=records&recordid=lappstift

Å vad det var spännande. Och jag tycker fortfarande att just en låt, "En näve näring", är en av de bästa. Den är såååå fin. Men den kan man tyvärr inte lyssna på.
Kanske ligger den kvar på den sidan jag gjorde?
Ni kan kolla här, men det är inte deras officiella sida längre.

13 maj 2006

Svara på

Åsa mitt i världen jobbar stenhårt för att marknadsföra Gotland. Det kan ju inte vara så svårt, tänker jag, alla vill väl åka till Gotland?
Jag har varit där och hade därför lätt att svara på Åsas frågor som hon lagt ut på gotland.nu.

Vill du hjälpa Åsa med enkäten? Gå dit och klicka på BLOGG. Där ligger enkäten och en massa annat bra skrivet om Gotland och hur de jobbar för att få till det ÄNNU bättre där.

Åååå vad jag längtar

När jag ser sådana här bilder håller jag på att bli tokig.

Jag vill dit! Nu!
Och i sommar bara måste jag dit.
I alla fall ett par dagar.
Hoppas. Hoppas. Hoppas att jag mår så pass att jag orkar ta mig dit.

Men kolla här då!

~^~^~ G R A T T I S på födelsedan'!! ~^~^~

Grattis min kära dotterfödelsedagen!!
Du är bäääääää-st!

Hoppas du får en underbar födelsedag och att du hinner med både valpar och bio och att ta en massa kort med nya kameran.
Imorrn blir ju kalaset och då hoppas jag att du får många besök av trevliga människor. Och att det blir många goda tårtor och god mat. Vädret kunde kanske vara bättre, men det kanske ordnar till sig tills imorrn.
En blomma från mig sålänge:

/Mamma





Uppdatering: Gratulationer kan med fördel lämnas på jubilarens egen blogg.

Natti natti

Bild från www.cuteoverload.com

12 maj 2006

Å fy!!

Jag trodde min katt hade bajsat i sovrummet.
Men icke.

Alltså att det luktar "landet" är helt okej.
När det luktar ko- eller hästdynga.
Men griskiss???!

Finns nog inget värre.
Surströmming luktar som rosor i jämförelse.

Bläääärk!

Gissa fjädern

Jag har hittat några fjädrar som var så himla fina och ovanliga.
Men tyvärr är jag inte helt säker på vad det kan vara från för fågel.  sidensvans?
Kanske Elisabet kan hjälpa, som brukar fotografera så många fåglar, visserligen mest änder (eller ändor på änder kanske :-), men ändå.
Eller Bert som bor med naturen in på knutarna kanske har en susning?

Talgoxe är ju ett alternativ. Eller möjligen en Steglits (som jag inte visste fanns) men den verkar inte vara så här långt upp i landet.

Jag har en fågelbok som jag har tittat i, men jag kan ändå inte bestämma mig. Det lutar åt Sidensvans för de brukar passera här under vintern. Dessutom har de lite brunt i sig också. Och bilden jag hittade på internet var mycket tydligare än i min fågelbok. Jag gissar på sidensvans. Stjärfjädrar.

Vad tror ni?

För några dagar se'n ...


Släpade mig ut till dungen för att Vilja skulle få komma ut lite. Och jag med förstås.
Så himla trött och andfådd som jag var orkade jag inte längre än till närmaste stubbe. Där slog jag mig ner och tänkte att Vilja kunde skutta runt lite själv.
Inte.

Hon kom till mig i solen och ville bli klappad.
Ovanligt. Verkligen.

Och, bara en sak till om TV'n


Nä, två förresten;

Den är SNYGG.

Det är attans bra bild!!

.
.
. ...


Och en tredje också:
Stereoljud med Equalizer!

Vet ni vad??

Gissa vad jag ska göra ikväll??!!

Titta på:

TV TV TV Stor Stor TV TV TV

Stoooor TV. Och platt.

Gissa vad jag fått??!!
En stoooor och platt TV!!!

32 tum.
LCD.
HD-TV.
Vridbar.

Och en massa andra finesser som jag inte hittat än.

Min gamla TV har gått sönder. Och den var ju dessutom inte min utan lånad.
Men det lustiga var att när vi skulle koppla in den nya TV'n så var hade antennsladden åkt isär i skarven ...

Jag sa till mamma: "Meh! Tänk om det var därför den gamla inte funkade?"
Mamma: "Det funderar vi inte ens på ..."

vaken - tror ja

Lite bättre nu.
Kortison kan göra mycket.
Känner mig som en hungrig, lappsjuk kamel i Sahara. Typ.

Att de inte delar ut kortison på ålderdomshemmen. Du skulle det bli fart.
De skulle prata, städa, fika, äta, gå ut och pyssla i trädgården.
Men det är klart - det skulle bli dyrt. Med all mat och godis de skulle vilja ha.
Även på nätterna.

10 maj 2006

Vill ju inte vara sämre ...

än någon annan. Flera tar ju med vilka sökord som används för att hamna på ens sida. Så här är min lista. Man har sökt på ...

- onda ögat+omvårdnad
- blogg delsbo
- naken svensk tonåring hudiksvall
- socialförsäkringsutredningen
- bild på clitoris (snacka besvikelse när de får se en klematis!!)
- delsbo
- delsbo blog
- åttiotalet
- mamma duschen
- balkonglådor
- grönsakslådor
- galonisar

08 maj 2006

Paus

Nu blir det huduvet på kudden ett tag ...
Orkar inte skriva just nu.

Återkommer.

Ordlöst

Det märks att jag inte har så mycket att skriva om när jag bara lägger in bilder.
Men men, så kan det vara ibland. Och en bild säger mer än inget alls - eller hur det nu var :-)

modernare bilder

På en gård i närheten ...

Gunde? Lennart?

07 maj 2006

från förr

"Canyon de Chelly"
Rotade runt på nätet och hittade såååå fina bilder från "Vilda Västern". Riktiga gulnade fotografier, med mestadels Navajo-indianer, som jag har ett speciellt förhållande till.
Jag skulle så gärna vilja besöka de platserna.
"The vanishing race"

06 maj 2006

Gympastik

Idag åkte dottern och jag med sonen till gympahallen.
Han har gått varje lördag en termin och idag var det dags för uppvisning för föräldrar och syskon. Jättespännande!

Men ... vänta lite.
Gympade sonen?
Nej.
Grinade han för att han inte ville vara med?
Ja.
Kunde han sedan sitta still?
Nej.
Ålade han och bökade han sedan runt på läktaren?
Ja.
Åkte vi hem efter en kvart?
Ja.

*Suck*

Ett par handskar

När jag jobbade AVIS (biluthyrning) så fanns där en roligt kvinna. Och speciell. Hon gav mig en historia. Jag tror den är från förr och då ansågs den nog lätt ekivok. Den har alltså några år på nacken men den tål att upprepas.
---

Ett par handskar.

Min fästmö skulle fylla år och jag gick därför och funderade på vad jag skulle ge henne på födelsedagen.
Jag talade med min syster och hon rådde mig att köpa ett par handskar.
Min syster gick med till affären , där vi köpte handskarna samtidigt som hon köpte ett par trosor. Av någon anledning råkade emellertid biträdet förväxla paketen, varvid min syster begav sig iväg hemåt med min fästmös handskar och jag skickade strax efteråt paketet till min fästmö med min systers trosor väl inslagna.

Jag bifogade följande rader:

Kära du min älskling!

Jag ber att få gratulera på födelsedagen. Jag vet inte om du gillar min present, men jag valde den därför att jag var säker på att du behövde den. Om det inte hade varit för min systers skull hade jag köpt ett par längre med knappar, men hon sa att du använde korta. Tycker du om färgen? Damen jag köpte dem av visade sina egna som hon använt i tre veckor och de var knappast solkiga. Du kan talka av dem på insidan, så går de lättare att ta på. Glöm inte att andas i dem ibland, annars kanske de blir skrynkliga.
Biträdet bad mig hälsa och säga att du skulle göra som hon, rengöra dem i bensin, men behåll dem på, för annars vill de gärna krympa. Jag hoppas att få se dem på dig ikväll när vi träffas. Hej så länge.

Din egen Hugo


PS. Min syster säger att det senast modet är att bära dem oknäppta och nedhängande, då det ger bärarinnan ett lätt nonchalant utseende. Om du tycker det är för varmt ute kan du hålla dem i handen när du promenerar, det tycker jag ser flott ut. DS.

05 maj 2006

Verkligheten

Är det vad vi ser och hör
eller dit vi kommer när vi dör.
Om hela din verklighet är en spegling,
hela livet, en världsomsegling.

En teater där alla runtomkring
har sina roller och lär mig allting.

Nu vänder det nog

Mår aningens bättre idag. Det går åt rätt håll i alla fall.
Fortfarande sur på AO - behovsbedömmerskan.

Men så i morse sms:ade jag till en distrikssköterska av enhelt annan anleding.
Någon timme senare kom en av de allra raraste distriktssköterskan jag vet.
Hon har träffat mig många gånger och varit med sedan 2002 då allt med mig började.
Hon tog sig faktiskt tid och frågade hur jag mådde och vi satte oss i köket och pratade lite.

Hon blev riktigt upprörd när jag berättade om AO och hon visste ju precis vem det är.
Hon berättade att förr hade distriktssköterskorna alltid något att säga till om när behovsbedömaren skulle bedöma patienternas behov av hjälp. Men det togs bort för några år sedan. Nuförtiden kan behovsbedömaren i princip ta alla beslut själv utan att ens ha träffat eller varit hemma hos patienterna. Bara genom ett telefonsamtal.

Och det var ju precis så det var i mitt fall. Så hon erbjöd sig att tala med henne om det var okej med mig. Och det är det ju såklart. Och det kändes så skönt med någon som förstod, som inte misstrodde mig.

04 maj 2006

Vanligt snack

Talade med mamma i telefonen en stund efter jag skrivit av mig det värsta.
Hon pratade om tandläkaren, och hur dyrt det är med tandlagning. Jag föreslog en resa till Estland och sedan skulle sonen prata lite med mormor.
"Du måste komma till mig!", sa han, "du glömde fika!" Och så sjöng han en stump om tussilagon och berättade en massa samtidigt som han slurpade i sig en mugg med nyponsoppa.

När de hade talat klart, fortsatte mamma och jag att prata. Ifall hon skulle komma upp en sväng. Ifall vi skulle köpa en ny TV (Eftersom min just gått sönder). Hon berättade att de flyttat ut till sommarstället nu och att de fått besök av en granne som pratade om sitt barnbarn.
Och från det ena till det andra kom vi till att 100 % hade vi skrattat åt båda två.
Och så drog vi skämten igen och skrattade åt det.
Det kändes så bra. Jag kom tillbaka lite till mig själv.

Offer - inte

Läste igenom mina senaste två inlägg.
Och jag var kanske lite väl mycket offer där ...
Men det är i alla fall tankar och känslor som kommer ibland och det var himla skönt att ventilera det.

Och genom att skriva ner det så får man lite perspektiv på det.

Och skriver man det här på bloggen så kan man få e-post som svar på det man skriver.
Av andra som är mycket klokare än en själv just då.
Så att man fattar.
Att allt är egentligen bara uttryck för ens egna tankar. Om sig själv. Just nu.

Och eftersom det bara är tankar, så kan man ändra dem.
Till det bättre.

Hur det har funkat hemma

Många har undrat hur jag får allt att funka hemma när jag mår dåligt. Så här är det.
Jag har hjälp av av två tjejer som alternerar. De kommer olika timmar per dag. Fler timmar när jag mår som värst och mindre när jag mår bättre och orkar mer.
Jag har hela tiden mina barn i närheten men får hjälp med t ex matlagning, städning, hämtning och lämning av sonen och att ta ut honom till lekparken osv. De är anställda av äldrevården, för några unga som behöver hjälp finns inget att ta till. Allt har funkat så himla bra.

Visst är det jättebra att ha barnfria stunder så att jag kan vila, men skulle jag ligga här och stirra i taket veckovis och inte höra barnen i närheten, skulle jag nog bara må ännu sämre.

Men som lök på laxen ringde behovsbedömaren och sa att avtalet med hemtjänsten gått ut. Dags för omförhandling och hon ville att vi skulle ha "en lösning på lite längre sikt".
Att sonen kunde t ex vara lite längre på förskolan, för han är ju snart fyra år.

De vill bara spara pengar, det har ingenting med att det skulle vara bra för mig eller barnen. Fast hon försökte nog. "Kanske J kommer ur barngruppen varje dag om han hämtas tidigare än alla de andra barnen".
Ja, vilken omtanke ... Synd bara att jag inte kan tro på den.
Snart föreslår de väl fosterhem eller utplacering hos papporna. Då skulle de ju inte behöva betala någon för att vara här flera timmar varje dag. Och maten kan ju komma i en låda, som till pensionärerna.
"De kan ju ordna så att du har något att värma, för du kanske orkar upp och sätt in något i micron", sa hon.

Nej, jag har tydligen haft det för lyxigt för länge nu. Det hade varit bättre för samhället om jag inte varit så seglivad ... folk med cancer lever för länge nuförtiden, kanske?

Ja du behovsbedömaren. Vems behov bedömer du? Mina eller samhällets?
Allt var ju så bra. Jag var så tacksam för den hjälp jag hade och det funkade så bra. Varför rycka undan mattan när jag mår som värst?

faller och faller .....

Senaste dagarna har varit seeega. Jag vet att detta är dock ingenting jämfört med andra mediciner jag fått. Och jag vet att man kommer ur det. Men ibland blir det bara föör mycket.
Jag intalar mig att jag ska vara tapper, stark och positiv. Men ibland faller även jag igenom.

Det känns inte rätt att jag inte ska orka laga mat till mina barn. Att jag inte ska orka vara med dem och leka. Att inte orka lyssna på min dotter precis när hon är i denna känsliga ålder och verkligen behöver bli lyssnad på. Ja, jag vet att det handlar om ett par dagar då och då, men ändå.

Jag blir alldeles förtvivlad när jag skriker och gormar för småsaker. Saker som jag annars knappt skulle brytt mig om. Jag blir förtvivlad när jag ser min dotters förskräckta min och undrar vad som tagit åt mig. Jag tål ingenting. Jag kan inte koncentrera mig på vad en säger när två pratar samtidigt. Jag kan inte fatta beslut. Jag kan inte tänka logiskt. Jag kan inte planera, för jag vet inte hur jag kommer att må.

Min dotter frågar om hon kan sova hos en kompis och jag svarar nej. Hon behövs hemma för att gå ut med hunden, för att ta han om sin lillebror osv. Och jag är så ledsen över att hon ska behöva ha det så.

Jag börjar känna mig som en börda. Så enkelt är det.
Inte bara för mina barn. Det känns inte rätt att mina föräldrar, speciellt min mamma, ska komma och hjälpa mig. Det är väl meningen att när ens egna föräldrar börjar bli gamla, ska man orka finnas till hands för dem och hjälpa dem.
Tanken var ju att det var nu jag skulle ha chansen att få ge tillbaka en hel del av det stöd de har varit för mig under uppväxten.


Så mycket som man har tänkt att det skulle bli. Som inte blev.

Återstår att se hur jag ska vända detta till något positivt ...

Sop sop sop

Idag har de sopat gräsmattorna hos oss.
Oj, vad det dammade.

Fast det gjorde inte så mycket, för en av de som sopar är mycket, mycket trevlig.

Sommar?!

Ingen vår att tala om .
Från vinter till sommar på två dagar!

Nu känns det som den är här. 20 grader i skuggan! Weeeee!

03 maj 2006

Paus

01 maj 2006

Natti natti

Den här får avsluta dagen.
Tröttheten smyger sig på.
Inte bara den vanliga nattliga.




















Har jag otur så håller det i sig fram till onsdag, torsdag.
Då blir det paus.
I bästa fall är jag dock tillbaka imorrn.
Pigg och nyter som en frostbiten nyponros!

Bilden från www.cuteoverload.com




Grannar

Roar mig med att leta några nya spännande bloggar. Inte för att jag inte har fullt sjå att läsa mina favoriter redan. Nä, snarare är jag nyfiken bara för att de dök upp på lemonad.

Jo, i Söderhamn hittar jag några bloggar.
Närmare bestämt fem stycken. Mina närmaste blogg-grannar. I alla fall enligt lemonad.
Transport i Söderhamn - roligare läsning kan man ju ha ...
Men sedan hittar jag
CezBlog och där stannar jag till lite.
Sedan kommer jag till
clay wear och undrar om den handlar om kläder gjorda av lera, men så verkar inte vara fallet.

Och sju(!) stycken i Sundsvall, tio mil från mig. Här är ett urval.
Vidare till
herr Björnfot, som skriver låååååånga inlägg. Och inte verkar det gå att kommentera hellerr. Hnner jag inte läsa allt, det blir till att gå tillbaka senare. Snyggt namn, men såklart tänker man ...? Just det, "det måste vara taget".
Sedan hittar jag
Vintgrim, snyggt namn, låter som taget ur någon asa-historia. Författaren heter något helt annat och är en 21-årig student.
Till sist kommer jag till "
i huvudet på Elin" en rosa väldigt rosa sida. Efter några minuter där känner jag mig gammal för det mesta handlar om skola, sminkväskor och hår.


Neråt landet då? I Segersta i närheten av Gävle hittar jag en (1!), men den visar sig vara skriven av "Centerpartist som kandiderar till Kommunfullmäktige i Bollnäs Kommun samt till Riksdagen för Gävleborgs län i valet 2006." Buuääää. Orkar inte engagera mig mer politiskt just nu. Det räcker med sjukhuspolitiken ...

Hmm

När jag kollar på bloggkartan http://svensk.lemonad.org/, så är jag omgiven av socialdemokratiska bloggar. Som bloggar i sina yrkesroller antar jag.
Inte en enda privatperson!!?
Är jag helt ensam privatbloggare i hela Hudiksvalls kommun?
Finns det ingen i Nordanstigs eller Ljusdals kommuner heller?
Söderhamn då?


Inte konstigt att det varit så öde på bloggträffarna här uppe ...

Förstod man ju

Att min hund skulle förgås av nödighet kl 07.00 kunde jag räknat ut med lillfingret.
Eftersom hon inte vågat bajsa sedan igår morse.
Hon väckte mig och då har man inget val.

Snabbt på med kläder - yr i bollen.
Hunden gjorde snabb kiss och sedan ner i buskarna för nummer två.
Sedan lika snabbt in igen.

Och jag tog av kläderna och hoppade tillbaka i sängen.
Den var fortfarande varm. Så snabba var vi.

Blåsigt

Det blåser fanatiskt mycket här idag.
Igår åkte jag runt i bil med min hund.
Vi såg en massa eldar runt om i byarna.

Slank förbi en väninna som bor mitt i skogen.
Det tyckte Vilja om, lite lugnare där jämfört med mitt i byn där vi bor.

Släpade ut Vilja sista gången kl 01.00, men det blev bara en snabb kiss.

©Heléne Nordmark