04 maj 2006

faller och faller .....

Senaste dagarna har varit seeega. Jag vet att detta är dock ingenting jämfört med andra mediciner jag fått. Och jag vet att man kommer ur det. Men ibland blir det bara föör mycket.
Jag intalar mig att jag ska vara tapper, stark och positiv. Men ibland faller även jag igenom.

Det känns inte rätt att jag inte ska orka laga mat till mina barn. Att jag inte ska orka vara med dem och leka. Att inte orka lyssna på min dotter precis när hon är i denna känsliga ålder och verkligen behöver bli lyssnad på. Ja, jag vet att det handlar om ett par dagar då och då, men ändå.

Jag blir alldeles förtvivlad när jag skriker och gormar för småsaker. Saker som jag annars knappt skulle brytt mig om. Jag blir förtvivlad när jag ser min dotters förskräckta min och undrar vad som tagit åt mig. Jag tål ingenting. Jag kan inte koncentrera mig på vad en säger när två pratar samtidigt. Jag kan inte fatta beslut. Jag kan inte tänka logiskt. Jag kan inte planera, för jag vet inte hur jag kommer att må.

Min dotter frågar om hon kan sova hos en kompis och jag svarar nej. Hon behövs hemma för att gå ut med hunden, för att ta han om sin lillebror osv. Och jag är så ledsen över att hon ska behöva ha det så.

Jag börjar känna mig som en börda. Så enkelt är det.
Inte bara för mina barn. Det känns inte rätt att mina föräldrar, speciellt min mamma, ska komma och hjälpa mig. Det är väl meningen att när ens egna föräldrar börjar bli gamla, ska man orka finnas till hands för dem och hjälpa dem.
Tanken var ju att det var nu jag skulle ha chansen att få ge tillbaka en hel del av det stöd de har varit för mig under uppväxten.


Så mycket som man har tänkt att det skulle bli. Som inte blev.

Återstår att se hur jag ska vända detta till något positivt ...

4 Kommentar(er):

Anonymous bert sade ...

Heléne! Du är beundransvärd, som orkar dela med dig av dina tankar och funderingar om din situation. Visst är du irriterad, trött, illamående. Men också ängslig. Ängslig för dina barn, dina föräldrar, ditt hem och framförallt dig själv.

Men så måste det få vara.
Utan skuldkänslor.
Med ditt människovärde.

Tröst kan jag kanske inte ge dig, men många tankar till dig får du.

04 maj, 2006 19:36  
Blogger Helene N sade ...

bert: Tack och tack. Men så där mycket offer brukar jag inte bli. Men som sagt ibland blir det bara. Tack för dina tankar. Det ger så mycket.

04 maj, 2006 21:46  
Blogger Elisabet sade ...

Ja, jag säger som Bert.
Det måste vara det enda logiska att känna på det viset; allt annat ter sig rent omöjligt.

Här kommer en hel drös med mitt-i-natten-varma-tankar!

05 maj, 2006 01:39  
Blogger deep|ed sade ...

Kramar bara om.

10 maj, 2006 00:34  

Skicka en kommentar

<< Home


©Heléne Nordmark