04 maj 2006

Vanligt snack

Talade med mamma i telefonen en stund efter jag skrivit av mig det värsta.
Hon pratade om tandläkaren, och hur dyrt det är med tandlagning. Jag föreslog en resa till Estland och sedan skulle sonen prata lite med mormor.
"Du måste komma till mig!", sa han, "du glömde fika!" Och så sjöng han en stump om tussilagon och berättade en massa samtidigt som han slurpade i sig en mugg med nyponsoppa.

När de hade talat klart, fortsatte mamma och jag att prata. Ifall hon skulle komma upp en sväng. Ifall vi skulle köpa en ny TV (Eftersom min just gått sönder). Hon berättade att de flyttat ut till sommarstället nu och att de fått besök av en granne som pratade om sitt barnbarn.
Och från det ena till det andra kom vi till att 100 % hade vi skrattat åt båda två.
Och så drog vi skämten igen och skrattade åt det.
Det kändes så bra. Jag kom tillbaka lite till mig själv.

3 Kommentar(er):

Anonymous petra sade ...

jag minns när det var som värst med min cancer att just det där vardagliga framstod som himmelskt....jag tittade på människor på gatan och blev liksom avundsjuk för att de bara ..."levde" på....det är så tungt att bära sin egen oro, osäkerhet och dödsångest...iallafall var det så för mig....och som du skriver - otillräckligheten!!! Att inte orka ta hand om sina barn - det enda som verkligen betyder nåt!!!

05 maj, 2006 01:05  
Blogger Qi sade ...

För ett antal (snart 9!) år sedan gick jag pga bröstcancer igenom cellgiftsbehandling under ett halvår. Min systerson hade alla dittillsvarande Vänner-avsnitt inspelade och jag fick låna dem. Och jag såg dem och skrattade och mådde mycket bättre. Skrattets läkande förmåga är stor! Jag har inte sett 100% någon gång, nu skall jag kolla nästa gång.

05 maj, 2006 12:23  
Blogger Det Mörka Hotet sade ...

Ja, det är inte lätt att gå igenom det du gör. Jag vet inte mycket om själva processen men jag hoppas du finner glädje i att skriva din blogg - vi andra gör det i alla fall!

Ha det så bra i helgen, njut av den efterlängtade solen och kram på dig!

Samuel

05 maj, 2006 12:36  

Skicka en kommentar

<< Home


©Heléne Nordmark